Expressen 070205

Den här gången har Dockteatern Tittut lyckats med allt. Inte för att den lilla 30-åriga scenen på Lundagatan i Stockholm någonsin har skämt ut sig men i Dollans dagis stämmer precis allt, från hej i foajén till hejdå från scen.
Egentligen har mysket lite hänt sedan Nalle Puh. Hemma hos Dollan är det inte Ior, utan giraffen som har tappat svansen och inte Nasse utan kaninen som blivit vettskrämd. Det mesta är sig likt i mjukdjursland. Arketyperna består. Hemmaleken faktiskt också. Min egen bästa barndomsbok var Gunnel Lindes Fröken ensam hemma åker gungstol (1963) som vände ensamhetens tristess till ett obegränsat dagdrömspel.
Trots dagens alla playstations regisseras nallar och dockor ännu opluggat i hemmets teaterlek, och där träffar bilderboken Dollans dagis (2005) mitt i prick.
Redan i Barbro Lindgrens och Eva Erikssons bilderbok kunde man ana att hela händelseförloppet med följa-med och leka-tre-konflikten egentligen utspelades på filtar och i skokartonger hemma hos Dollan. Det var "kungen" och inte mamma som hade bestämt att hon skulle gå till dagis. Och Dollan själv var nog egentligen en trasdocka som en osynlig Christopher Robin lekte med.
Nu är det dockspelarna, Saga Bexell och Sven Wagelin-Challis som leker med dockorna och det går som en dans till Leif Hulquists musik. Men det där med att de "leker" är en hopplöst vuxen anmärkning. I barnens ögon är allt på riktigt.

En efter en tittar Eva Grytts charmiga persongalleri upp ur lådor och skrymslen, med sina små Erikssontrogna uttrycksfulla ögon, allra ljuvligast är den småklumpigt streetdansande Raffe, som åker på däng för att han vill vara med. Det blir ett filmiskt slowmotionslagsmål som Ing-Mari Tirén regisserat i bästa dockspelargenre.
När en karusellmobil med små mjukdjur kommer fram, de hänger i gummiband och snurrar runt till cirkusmusik, då ropar publiken spontant: "Hej barnen!". De känner sina pappenheimare.
Dottern, som egentligen sprängt målgruppsvallen (2-5) med hela två år, är lika trollbunden som småttingarna.
Det är allra svåraste är att övertyga henne om att Raffedockan inte, som precis allt annat nuförtiden, går att köpa på stan.