SvD Publicerat 5 september 2007 00:00 Vem ska trösta knyttet? Dockteatern Tittut Av: Tove Jansson Bilder och musik i vackert samspel Vem ska trösta Knyttet? Och vem kan hjälpa ett övergivet skrutt? På 30-årsjubilerande Dockteatern Tittut får alla småknytt (från 2 år) i publiken möta Tove Janssons figurer i skuggspelsversion. *Bilderboken Vem ska* trösta Knyttet? har iscensatts många gånger tidigare. På Tittut är det regissören Fabrizio Montechhi som lyckas locka fram det ängsliga Knyttet ur sin skugglika tillvaro. I en visuell, poetisk fantasi på flera skuggspelsskärmar levandegörs bokens bildvärld. Det räddhågsna Knyttet kurar i kvällsdimman medan mårran tjuter i fjärran, färgstarka filifjonkor visslar förbi i ett tjusigt ekipage och en glad hemul bjuder på party med karusellerna fyllda av ystra homsor. Men Knyttet är ensamt och har svårt att göra sig synligt. Tills han blir alldeles väldigt mycket behövd och får hjälp av barnpubliken att svara på brev från ett litet sorgset skrutt. *Tittuts huskompositör Leif* Hultquist har berikat många uppsättningar, men denna gång är musiken alldeles särskilt viktig. Vem ska trösta Knyttet? är nästan genomkomponerad, där musiken ger form och rytm åt den rimmade versen och sköljer kongeniala stämningar genom berättelsen. Många stråk av längtansfullt vemod och lätt melankoli, men också finurliga harmonier, en blommande sorglös melodi för en flöjtspelande mumrik, havets vågor genom snäckans öra och skojiga dansrytmer. Spelarna Andreas Braula och ? i synnerhet ? Lisa Kjellgren sjunger sig igenom stora delar av texten, deras rörelsespråk är lätt stiliserat, formgivet, stundtals koreograferat. Bild, musik, ord och rörelse samspelar vackert inom Tove Janssons och skuggspelets ramar. Var och en i publiken får ta till sig det som fascinerar utifrån sin egen ålder och smak. Ledmotiv är modet att övervinna sig själv och vårt ­behov av vänskap, bekräftelse och tröst. Och det gäller minsann både små och stora skrutt. *På barnteater är* själva bemötandet i foajén en del av föreställningen. Tittutensemblen välkomnar med mjukspröda toner och skuggspelare som försiktigt lägger vackra stenar i mönster på golvet. På Turteatern möts 5-9-årspubliken på väg in till dramatiseringen av Svinaherden av en barsk gris. Väl i salongen ges ett maskspel om den bortskämda prinsessan och prinsen som får tjänstgöra som svinaherde. Det är nassarna i stian som berättar, byter masker och roller. Visserligen har en saga av H. C. Andersen alltid viss dragningskraft. Men det vete mårran vad som flugit i Turteatern denna gång. *Svinaherden är än* så länge roligare som pjäsidé än i praktiken, även om exempelvis prinsessans fuskteknik väckte publikens nyfikna intresse. Det hela känns en aning ödsligt på den stora scenen i Kärrtorp. Kanske kommer föreställningen att fungera bättre i klassrumsturnéns mindre rum. Särskilt om man då också slipar av den lite hurtiga spelstilen och lyssnar in såväl varandra som publikens reaktioner. För minsta skrutt har rätt till bra teater! Karin Helander Detta är en utskrift från Svenska Dagbladets nätupplaga, *SvD.se*