Dagens Nyheter En utskrift från Dagens Nyheters nätupplaga, *DN.se*. ------------------------------------------------------------------------ Publicerad 3 sep 2007 10:16 Foto: Ivar Sviestins Andreas Braula och Lisa Kjellgren agerar berättare i Tove Janssons "Vem kan trösta Knyttet?". "Vem kan trösta Knyttet?" på Dockteatern Tittut *Scen* *Verk:* "Vem kan trösta Knyttet?" efter Tove Janssons bok *Plats:* Dockteatern Tittut *Regi:* Fabrizio Montecchi *Medverkande:* Andreas Braula, Lisa Kjellgren *Övrigt:* Musik: Leif Hultquist. Scenografi: Nicoletta Garioni och Montecchi Sagan om ett ensamt olyckligt Knytt som möter ett litet Skrutt förmedlar värme och mod. Det finns en tendens bland oss kritiker att prata om barnteater med ett litet överseende leende. Barnteater, ja men visst, det är ju vällovligt att syssla med innan man tar itu med den "viktiga" teatern. Den som spelas för de "riktiga" männi­skorna, de som vuxit ur den ofärdighet som är barndomen. Attityden är en gåta med tanke på de stora konstnärskap som utvecklats just inom ungas teater. Desto viktigare för mig att uttrycka respekt och beundran för världsunika, just nu 30-årsjubilerande, Dockteatern Tittut som särskilt specialiserat sig på att spela, inte bara för barn i allmänhet, utan för de allra minsta. Smååringar som många ser det föga lönt att stämma möte med inom mer avancerade konstformer. Dessa tvivlare skulle må väl av att bevista Tittuts senaste föreställning "Vem kan trösta Knyttet?", en skuggspelsversion av Tove Janssons välkända bilderbok som, i regi av Fabrizio Montecchi, är teaterns jubileumspresent. Under sin 30-åriga verksamhet har Tittut sällan avvikit från sin medvetna estetik eller tvekat i förvissningen om att små barn har stor receptivitet och ännu vidare intellekt. Ibland har resultatet blivit lysande, andra gånger har man siktat mot stjärnorna men hamnat i talltopparna. Det innebär stort mod i en tid då överlevnad stavas storsäljare. En av teaterns största succéer, såväl konstnärligt som publikt, var just aktuelle Montecchios uppsättning av Ivar Arosenius "Kattresan". Också då en visuell teaterlek med skuggspelets många möjligheter. Nu är det Tove Janssons figurer som transponeras till lysande bildskärmar där Morra, knytt, homsor och vifslor paraderar förbi i lödiga färger. Två dockspelare agerar berättare. Varsamt lyfter de fram berättelsen. Sagan om ett ensamt olyckligt Knytt som möter ett litet Skrutt förmedlar värme och mod: "Glöm bort hur hemskt det var/och minns att allt det roliga är kvar!..." Leif Hultquists musik vandrar likt skuggorna mellan mörker, blå dagrar och sprittande färg. Det är som satt vi inuti ett kaleidoskop där skuggmönstret på väggarna överallt erbjuder skrymslen för fantasin att haka tag. Ändå har jag en invändning. I ett smååringsspel fyllt av avancerad estetik, finurliga bildlösningar och poesi saknar jag ändå en synligare dramaturgi. Berättelsen går i en vid båge men somligt blir otydligt och stannar vid antydningar. För den som kan sin Knyttet är det inga problem. Men till exempel: Jag tror inte att smååringar hänger med på att en snabbt förbiglidande flaska med ett ihoprullat papper stickande ur mynningen står för Skruttets brev. Det vill säga början av en samhörighet långt större och viktigare än vad som ryms på en liten lapp. Hur många av 2007 års yngsta har sett, än mindre fått, ett brev? För att inte tala om fattat begreppet flaskpost? Så, här och där behöver berättelsen få tydligare fästen. Det skulle bara göra den än skönare. Pia Huss, teater@dn.se ------------------------------------------------------------------------ © Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.